Cecilia Torudds serie "Ensamma Mamman" är så slående likt verkligheten att det ibland känns som rena rama terapin att läsa hennes historier om den ensamma mamma som kämpar på i vardagen, liksom många många andra mammor på denna jord.Även om jag inte är så ensam nuförtiden ;) men just de situationer hon hamnar i menar jag. Det är en tröst att känna att man inte är ensam om att känna som man faktiskt kan göra ibland när det känns så där helt helt hopplöst och ingenting man gör tycks hjälpa. Idag var en sån dag kändes det som kan jag säga. Ojojojoj....... jag är helt slut efter den här dagen. Inte bara för att jag har städat, möblerat om, tillagat söndagsmiddagen, tvättat, putsat fönster och deklarerat utan också för att mina barn ibland tycks glömma bort att jag är en människa och inte en 12-armad bläckfisk. Jag har dessutom en svår öronvärk av allt skrikande och ropande - Mamma kom! Mamma var är du? Mamma, du måste hjälpa! Mamma kom NU! Mamma! Mamma! AAHHRRRWW!!!!!!!! KAN NÅN GE MIG SYRGAS- FORT! Jag la mig ner en stund på sängen för att få lite massage på min onda och ömmande skuldra som värker som aldrig förr. Jag låg ner i ungefär 2 minuter så hör jag ett himla liv..... Vad har hänt? Jo, dottra min hade kräkts i soffan. Ja, det var den avslappningen. Det är många år sen jag insåg att så här är det att vara mamma......... gilla läget? - ja det finns inget annat att göra. Vänja sig? - aldrig någonsin varför? ....... Dom är mina och jag älskar dom men ibland driver dom mig till vansinne helt enkelt!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar