Påsk = Pest

Ja då var påsken här. Påsken är ett säkert vårtecken och man gläds åt de ljusare tiderna som nalkas. Och visst är det väl så att även jag hyser hopp när vårens solstrålar lägger sig på de oputsade fönstrena i mitt vardagsrum..........
Men ändå så känner jag mig så oerhört deprimerad och sorgsen. Ensam i min egen ensamhet. Barnen far på torsdagkväll eller fredagmorgon och kvar blir Jag. Tomrummet känns redan långt inne i hjärteroten. Påsken är en tid då familj och vänner samlas. Kycklingar, ägg och häxor på kvast. Man målar ägg och pyntar sitt ris. Dukar upp för sill, skinka och must. Påskharen skuttar förbi till de små. Kanske man far till stugan, åker skidor, grillar och pimplar och bara har det gott. En tid för att träffa mor och far, syster och bror, svärmor och svärfar, mor och farfäldrar, syskonbarn och andra nära och kära.
Ensam i sin egen ensamhet......
Vänner är bra att ha men ibland räcker de inte helt enkelt inte till. Man känner sig utanför och som ett femte hjul på en tandemcykel. Saknaden att inte tillhöra någon familj blir starkt påtaglig och får själen att gråta.
Men det är ju trots det tur att man iallfall har dem. De gör det hela iallafall uthärdligt.
Jag har hursomhelst uteslutit påskmiddag som ett alternativ på mitt matbord i påsk. Dels så känns det hyffsat oinspirerat att duka upp en påskbuffe a´la Grevinnan och betjänten minus betjänten då. Och dels så har jag för tillfället en ekonomi som max tillåter mig att ev köpa en påskmust på coop. Så med det facit i handen så blev det som så att jag firar denna högtid genom att jobba hela helgen 9-17 för att sedan fara hem och bädda ner mig i soffan med någon film och vänta på att helgen ska passera så fort som möjligt.


Cheers Mr Pomeroj!