Vad är det som driver oss till att plåga oss själva? En känslomässig tortyr utan slut men som man ändå väljer själv att fortsätta med om och om igen. Då och då tar man en paus och slickar sina sår och lurar sig själv att nu får det vara nog! Nu ska jag ta för mig av livet som jag är värd att göra! Nu är det slut med denna cirkusliknande livsstil likt en fakir. Vi sitter förvisso inte på spikmattor, går på glödande kol eller genomborrar våra kroppar med svärd och mystiska föremål. Men ändå så tänker jag på fakirens längtan att plåga sig så till den grad att man nästintill lämnar sin egen kropp. Allt för kärleken eller? "Dum Spiro Spero" - "så länge jag andas, hoppas jag".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar