kan det vara så......

att viss kärlek mognar sent? eller är det bara den förälskades drömmar och förhoppningar som lurar sinnet? Vad är det som får en människa att fortsätta hoppas? Att fortsätta tro på kärleken? Är hoppet verkligen det sista som lämnar människan? En rad händelser den senaste tiden har försatt mig i djupa tankar om kärleken och livet. Djupa tivel i tron på mig själv har börjat gro. Vem är jag? Hur kommer min framtid se ut? Ensam? Tvåsam? Jag har ju mitt "singel kontrakt"att luta mig på som bla innebär att jag ska ägna mig åt "linda tid" och göra saker för mig själv. Inte inleda något förhållande etc. Men vad gör man när hjärteroten värker av längtan efter bekräftelse? När all ens tankar upptas av en enda någon? Hur kommer det sig att vissa människor man möter här i livet sätter så djupa spår i ens själ att man aldrig tycks glömma dom trots idoga försök att göra just det. Som att de hade brännmärkt en i själen för tid och evighet. Man försöker gå vidare för ens egen överlevnad men lyckas i enstaka fall nästan......... Är det sånt som gör en bitter? Att inte kunna gå vidare i livet och att inte kunna få den man älskar?