 | |
 |
| Är allt på topp då? Nä, såklart inte. Är det det någonsin? Men det positiva som hänt och fortfarande händer gör att man klarar av vardagen och känner hopp om livet - till viss del iallafall..... Kan inte sätta fingret på att just det där är inte bra i mitt liv just nu. Men jag har många funderingar och frågor just nu som jag inte tycks finna några svar på. Och vem ska kunna svara på dem om inte jag själv? Jag skulle nästan vilja säga tummen ner för mig själv för att jag är en sån komplicerad människa som alltid ska fundera och fördjupa mig i allt så förbaskat mycket. Men jag har så svårt att förneka mig själv och min egen existens. Min längtan efter förståelse, trygghet, lycka är sedan många många år rotad i hjärtats innersta maskinrum och inget man bara kan rensa bort med årets vårstädning. Vill man göra det? Borde man göra det? Nej, det tycker jag inte! För vem är jag då om inte den där överkänsliga Linda som har alla sina känslor liggandes ovanpå huden som ett öppet sår. Inte inkapslade och skyddade utan insyn för andra. Nej, nej, inte Linda inte. Tycker jag något, känner jag något så måste det bara komma ut. Glad, ledsen, lycklig, olycklig, nyfiken, arg, ja alla känslor som finns - dom måste ut! Men det är också därför jag skriver. Se det som en slags terapi. För vem orkar slåss med sig själv hela tiden. Bättre då att brottas med penna och papper och sen känns allt mycket bättre. Tummen ner många gånger om för att jag aldrig tar mig iväg till nån avlägsen plats för att få skriva av mig. Där inga störningsmoment finns som distraherar och avleder. Där man bara kan få vara. Skriva. Sova. Vara ett med naturen. Skriva lite mer. Ja, ni fattar =) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar