Veckans Tumme v 36

Tummen Upp för min kompis Edwin. Låt mig berätta om denna underbara kille =) Edwin är 4 år gammal och jag är en av hans utvalda bästisar (min egen tolkning) Han kommer med kommentarer som ingen annan 4-åring som t.ex Åh Linda, vad jag har saknat dig! Eller Linda, det här ska vi göra om snart igen eller hur? Och när man kommer och hälsar på kan han säga: Linda visst tar du av dig skorna, för du ska ju vara med mig nu, du måste det. Han är såååå himla gullig så man dör - han har definivt stulit mitt hjärta hihihi. I helgen hände dock något dramatiskt - Edwin var försvunnen. Men var han? Joooo, han ville ha en kompis och vem hade han farit till? Jo till sin kompis Linda - mig alltså =) han hade hittat ända hem till mig och så var det ingen hemma. Och när han skulle hem igen så gick han vilse. Hälsade på han på lördagkväll och då säger han: Jag var vilse Linda och såg så ledsen ut så mammahjärtat mitt snörptes ihop. Det var inte tummen upp men att han är en av mina favvokillar är ju helt klart. Tummen Upp för att när ens egna barn börjat växa upp och klarar sig mer och mer på egen hand så finns där andra som tar över och får en att känna sig behövd och oumbärlig =) fast Erik och Emma har inte klippt av navelsträngen helt och hållet - tack och lov, däremot har dom använt en förlängningssladd och gjort den flera km lång känns det som. Ja, det är för och nackdelar med att ens barn väljer att vara med kompisar före sin egen mor - men när jag tänker efter är det helt klart ett friskhetstecken =)

Tummen Ner för att tiden går så fort när man har roligt. Vem kunde ana att jag skulle tycka att det är roligt att klyva och stapla ved? hahaha inte då jag iallafall =) men så är det, faktiskt rätt så rofyllt. Vi hann dock inte så mycket men en traktorskopa blev det åtminstone och sambons kommentar blev: En sak är då säker, du är verkligen resultatinriktad! Och det vet ju de flesta som känner mig att jag är hihihihi, eller vad säger ni? Tummen Ner för människor som får en att känna sig otillräcklig och oärlig fast man inte är något av det. Man ska umgås med sådana som lyfter en och får en att känna sig stark och älskad - inte svag och vilsen. Sådana som får en att skratta och känna sig lycklig - inte de som får en att gråta och bli olycklig i själen. Nä, nu får det vara nog - jag har fått nog! Nu ska jag börja prioritera mig själv! För när jag är olycklig så blir jag någon som jag inte vill vara, någon som är arg och irriterad 90 % av min vakna tid, som brusar upp i onödan och som hela tiden tror det värsta. Nu vill jag vara den glada Linda som är lugn och balanserad, som vet vad hon vill och som väljer lyckan före tårarna!