Bechterews sjukdom beror på inflammation, framför allt i muskelfästen och leder. Man får ont, blir trött och stel. Smärtan kommer och går i perioder sk skov. Jag tycker dock att det går längre och längre mellan skoven, visst har jag ont och så men nu talar jag om de där skoven som gör att man behöver hjälp med att ta på sig skorna, när man inte kan gå och handla på egen hand eller när man inte kan köra bilen själv. När man tvingas ta fram kryckorna och man inte kan vända på sig för egen maskin i sängen eller när städningen inte ens är att tänka på. Ingemanslandet som jag kallar tiden mellan då jag slutade med sulafalazalin och började med metoject var en jobbig tid som är smärtsam att tänka tillbaka på. Jag fick gå till sjukgymnast flera dagar i veckan som inte gjorde någon nytta. Samma visa samma gång. Händelsförloppet var följande: Jag gick till sjukgymnasten och hade rörelseträning, antingen i gym eller i form av vattengymnastik. En eller ett par dagar senare fick jag hög feber och inflammationen var ett faktum. Knäna svällde upp och värkte för att inte tala om fötterna och ryggen. Boka tid hos läkaren som tömde knäna på vätska med dom där j#&/'#a sprutorna som fick tårarna att spruta för att inte tala om kortisonsprutorna som gjorde minst lika ont. Just då kändes det enormt tröstlöst att veta att det inte fanns något botemedel utan jag skulle få dras med denna sjukdom för resten av mitt liv. Och om jag hade tur så skulle läkarna hitta en behandling som skulle lindra symptomen och hejda förloppet. Men när? Jag var så less på den onda cirkeln jag befann mig i och jag såg inget slut på eländet. Jag fick utskrivet voltaren, det hjälpte inte. Jag fick diklofenak, det hjälpte inte heller. Men så fick jag tramadol och det gjorde iallafall att jag kunde sova på natten - och det var guld värt. Aldrig förr hade jag uppskattat en god natts sömn så mycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar